Jag är inte så bra på kontinuerligt bloggande. Det blir något inlägg här och där när jag känner för det, när jag vill dela med mig, eller när jag vill skriva av mig. Idag är ytterliggare en "vill skriva av mig dag".

 

Allt började sakta men säkert stiga till en bättre nivå. Ta två steg framåt utan att ta ett tillbaka. Allt går att jobba på. Men vad händer när man får en chans där man även måste förlita sig på någon annan. Man provar sig fram, tycker att det känns riktigt bra, bara för att få höra den andras syn på saken. Hur denne inte uppskattar det som sker och inte är redo för förändring. 

 

Även om detta inte har något med mitt förhållande att göra, kan man säga att jag blev dumpad. Jag fick nobben. Denne talade om att allt var bra, men den var inte bra nog. Enligt sin egen åsikt. Många är vi som försökte motbevisa, men nedåt gick det.

 

Jag gillar att tala i gåtor, men i detta fall vill jag inte hänga ut någon. Jag vill inte heller skriva det rakt av, då det känns skitjobbigt från mitt håll. Äntligen var det min tur, äntligen fick jag en chans. Dock ville inte någon ta den med mig. Det gör att jag blir lämnad stånas att trampa på, på samma ställe som innan. Undrande om jag någonsin kommer in på annat spår. Om jag någonsin får en chans igen...

 

Två steg framåt, fyra steg rak tillbaka och längre.