Jag läste en blogg där en tjej hade vart in i en klädaffär strax innan stängning. Det hade vart en del kunder kvar i butiken och även i provrummen, då hon som jobbade hade sagt till dem att de stänger om 4 minuter.

 

Bloggaren har nu kritiserat tjejen i butiken med att det är dålig service. Att butiken stänger en tid för insläpp men att kunderna får stanna kvar en halvtimme till om de så vill.

 

Detta var det löjligaste jag läst! Ja det är ett serviceyrke, men man får bara betalt till stängning, i vissa fall en stund längre. Kassan kanske ska räknas, det ska städas och larmas. Det finns tusen saker att göra i en butik efter stängning. Och inte för att tala om att de som jobbar där har ett eget liv!

 

Nej, detta var så respektlöst utav kunderna. Jag jobbar stängning ofta, om än i matbutik (har varit i klädbutik också) men vi har en miljon saker att göra efter stängning och kanske inte kan lämna jobbet förrän tidigast 23.30. Ändå finns det kunder som kommer in i butiken 22.57, plockar med sig en korg och tror att de har all tid i världen. Respektlöst!

Jag har alltid varit emot all form av rasism. Alla människor är lika mycket värda, om du inte gjort någonting så grovt som t.ex. Hitler eller Brevik. Ja ni fattar poängen. Men för en människa att stå framför ögonen på en annan och mer eller mindre säga åt en att åka tillbaka dit man kommer ifrån? Endast för att man är från ett annat land, är det sjukaste jag varit med om i mitt liv.

 

Sambon jobbar på Gardermoen och har fått höra det ena och andra. Idag var det min tur.

 

Jag jobbar i en matbutik här i Jessheim. En kund, som jag inte sett förut och som uppenbarligen inte har sett mig förut hade någonting emot mig, bara för att jag var svensk. Jag brinner för service och jobbar hårt, vilket jag får höra av både kollegor och kunder.

 

Men till saken då, jag var färdig med att skanna kundens varor och talar om vad summan blir. Varpå kunden svarar: - Det lät svenskt.

- Ja, jag är svensk. Sa jag och log.

- Det låter som du är från Göteborg.

- Jaså sa jag, skrattade lite och sa att jag är från Värmland. Hon blev tyst en stund och sedan säger hon någonting som chockar mig totalt.

 

- Du får skaffa jobb i Sverige och åka tillbaka dit. Så det kan bli normalt här igen.

 

I det tillfället var jag glad att jag har förmågan att hålla tungan rätt i munnen. För vad jag tänkte säga var långt ifrån passande. Så jag tittade på henne, skrattade och vände mig till nästa kund. En till anledning till att jag ingenting sa till kärringen (ja det var verkligen en kärring), var att det stod fler kunder i kön i kassan.

 

Jag tog hand om dem, bad min kollega, som dessvärre inte hade varit i närheten, om en paus och gick ner på lunchrummet. När chocken lade sig var jag till slut så förbannad att jag grinade. Någonting jag bara gör när jag är riktigt förbannad. Men jag åt min lunch, pratade med min sambo, svalkade ansiktet och gick tillbaka till mitt jobb. Jag fortsatte jobba och alla de trevliga kunderna vi har, fick mig fort att glömma vad som skett.

 

Jag är helt mållös. Jag vet att det kanske är milt, men människor är verkligen sjuka!

 

 

 

Tillbaka med huvudet upp och fötterna ner. Skönt att kunna slappna av igen, i alla fall lite grann. Jag har så mycket saker jag vill göra och vet inte hur jag ska börja eller vart. Men just nu tar jag en dag i taget.

Idag kom den igen, känslan av att vara värdelös, känslan av att vara misslyckad, känslan av att jag inte kan. Hur det sköljde över mig som en våg och fick mig att må så dåligt så fort är enormt jobbigt. Jag har kämpat så otroligt mycket med mig själv sedan jag gick in i väggen i juni förra året.

 

Jag har äntligen börjat känna att jag kan slappna av och vara bekväm med mig själv på ett sätt som jag inte har kunnat på så länge. Idag har varit en jättehärlig dag. Jag och sambon var båda lediga, vi har gjort allt idag tillsammans. Frukost, promenader med hundarna i snön, skrattat, kramats och haft det väldigt bra. Det gör mig ännu mer ledsen över att jag fick dessa känslorna under kvällen. Kan de inte bara hålla sig undan! Jag vet inte hur jag ska göra för att motverka dem, för att vända dåligt till bra.

 

Just nu känns allt bara hopplöst och alla drömmar som jag haft och pratat om känns omöjliga. För jag kan ju inte, jag är inte bra nog...

 

Jag tror att jag ska försöka sova, kanske kan det hjälpa och kanske har vågen av känslor försvunnit tills i morgon.