I mitt fall. Är ensam liten. Att jag alltid har varit självständig, det är en sak. Men att jag alltid har haft svårt att göra saker ensam, det är en annan. Jag förlitar mig på mina vänner, min sambo och övriga familj. Jag går gärna inte ut med hundarna ensam, jag går gärna inte i affärer ensam och jag åker inte till gymmet ensam. Jag har alltid i bakhuvudet att brevid mig står människor och skrattar. Dåligt självförtroende? Dålig självkänsla? Jajamän!

 

Men när jag är med andra, är det ofta jag som tar initiativ. Det är underligt hur det där fungerar. Varför skulle alla människor ute stå och vänta på mig? Vänta på att jag ska visa mig? Löjligt!

 

Så jag står i valet och kvalet för om jag ska åka till gymmet i morgon. Ensam. Jag vet att de flesta har åkt dit just ensamma, för de är inte där för att beundra/förlöjliga alla andra! Jag kommer ha värlens ångest i morgon innan jag bestämmt mig för hur jag ska göra. Jag har otroligt svårt att göra val och båda svaren är överkommliga.

 

I detta fall, åk till gymmet ENSAM och träna, eller gå ut i spåret ENSAM och spring. Också någonting som jag skulle skjuta på tills sambon kommer hem, han vill promenera, jag vill jogga/löpa. Jag vill inte göra det ensam, jag strunar i löpning och tar en promenad.

 

Ibland undrar jag ur jag är funtad. I morgon ska jag till gymmet. Ensam.

 

Eller?