Ett uttryck som jag trodde mycket på när jag var yngre. Kanske var det för att jag oftast var ensam. Under hela min uppväxt. Jag var inte som alla andra, jag brydde mig inte om killar, kläder eller smink. Jag brydde mig inte om allas yttre. Jag brydde mig om deras inre. Jag var inte lika mycket värd som alla andra på skolan. Jag fick många år senare veta, att jag var tönten, någonting som jag inte visst om då.

 

Men vilka var de att döma mig. De kände mig inte. De visst inte vad jag gick igenom i min tysthet. De visste ingenting.

 

Jag vet inte om jag idag tycker att ensam är stark, men då var jag det. Jag tycker att jag klarade mig hyfsat men jag hade turen att de senare året i högstadiet få en vän som kom att betyda något så oerhört mycket för mig. Hon brydde sig inte om hur jag såg ut, hon lärde känna mig, den jag var. Hon visade mig att jag inte alls var så betydelselös som jag så länge känt mig.

 

Ni som såg mig som tönten. Fråga mig vad jag gick igenom varje dag. Vad jag fick utstå och vad jag tyckte om mig själv. Jag ansåg min inte vara värd någonting. Hur hade ni levt i mitt ställe? Hade ni orkat, hade ni orkat. Jag vet att jag var stark. Annars hade jag aldrig stått ut, aldrig vart den människan jag är idag. Den som känner medlidande till de mindre lyckligt lottade. Den som känner medlidande till alla ni, som inte kan se saker ur annan synvinkel än er egen. Den som kan förstå, att det ligger en tanke bakom varje handling.

 

Medan ni fyllde era dagar med att tala om hur värdelös eller ful någon var. Spenderade jag mina dagar, med att försöka få människor att känna sig vackra.

 

Alla är inte starka ensamma. Några få är lyckligt lottade. Jag ser mig som en utav dem.