Under hela min uppväxt har jag fått höra att jag är för smal. Människor som man inte känner har slängt ur sig saker som: Du behöver lägga på dig ett par kilon (då hade jag precis lyckats gå upp två kilo), får du ingen mat hemma och du behöver inte träna du är för smal redan.

 

När jag gick i gymnasiet vägde jag mellan 54-56 kilo. Jag är och var då, 173 cm lång. Det har alltid varit en sådan skillnd mellan min vikt och min längd. Jag har aldrig lidit utav det, aldrig haft ätstörningar och aldrig brytt mig om min vikt. Alla andra har ALLTID stört sig på det, alltid haft någon anledning till att kommentera min vikt. Folk uppnar munnen innan de har tänkt sig för, för det har sällan (aldrig) varit på något bra sätt de har sagt dessa saker. Jag har blivit uppmanad att äta en hel påse med muffins, för det behövde jag. Jag kan ju gömma mig bakom lyktstolpen om vi ska leka kurragömma, jag lär inte synas.

 

Det har även vart ren och skär mobbning. Under min gymnasietid gjorde jag mycket för att gå upp i vikt, bara för att jag inte ville höra all skit från folk jag känner och speciellt från folk jag inte känner. Det gav jag mig med när någon faktiskt frågade varför. DÅ insåg jag vad dummt det var. Jag struntar väl i om vad de andra tycker, men det gör fortfarande ont att få ord kastade i ansiktet.

 

Jag har ju tagit upp min träning igen och jag menar allvar med den. Jag tränar för att bli piggare, må bra, vill bevisa för mig själv att jag kan om jag vill och att jag kan motivera mig själv så starkt till att fixa det. Sen tycker jag att det är grymt sexigt med muskler på tjejer!

 

Ändå står jag och försvarar mig när folk åter igen säger att: du behöver inte träna, du är ju redan smal. Snälla människor, vi lever på 2000-talet. Vakna upp och se er omkring! Jag hoppas bara att jag med min starka vilja för träningen, kan få någon mer att hitta sin motivation till någonting som denne vill klara av. Vi kan klara allt, bara ge er faan på det och kämpa för det ni vill. Det gör jag!